“Maria Montessori ansåg att barnets inre drivkrafter var den bästa och viktigaste läraren. Den vuxne måste förhålla sig till detta och vara en guide och handledare. Hon ville få bort den auktoritära disciplin lärare förr hade, och beskrev konkret montessorilärarens förhållningssätt såhär:

Som en vetenskapsman – stora kunskaper om barnets utveckling och stimulerande material, arbetar metodiskt och utan förutfattade meningar, observerar och dokumenterar sitt arbete på ett seriöst sätt och väntar tålmodigt på resultat.

Som en betjänt – finns alltid redo, arbetar tyst och diskret, stör aldrig och sköter om miljön så att den är ren, vacker och inbjudande.

Som ett helgon – har ett ”vackert” inre, rena, goda tankar och en ängels tålamod.

Den vuxne är alltid en förebild för barnet och därför ska läraren ofta ”titta sig i spegeln” och fundera på vilken förebild de är. En enkel sanning är ju “barn gör inte som du säger – de gör som du gör”. Det är också viktigt att montessoripedagogen följer barnet och inte forcerar eller tvingar det. Istället ska det lockas att pröva och uppmuntras till självständighet. Så den där ”betjänten” ska inte serva barnet i onödan utan underlätta lite lagom…

Det är mycket viktigt att montessoripedagogen alltid är ödmjuk inför barnet och visar det respekt – det utvecklar barnets självrespekt och självkänsla. Montessoripedagogiken kallas ofta ”kärlekens pedagogik”, eftersom den så starkt betonar varmt, hänsynsfullt och kärleksfullt klimat. Framgångsrik som montessoripedagog blir man när kärleksfull atmosfär råder varje dag, i gruppen och i varje barn, för då absorberar barnet all den kunskap som finns i omgivningen.”

Charlott “Lotta” Lundgren-Andersson,
förskolechef i VIM