Några rader från vår förskolechef, Lotta Lundgren-Andersson:

“En underbar liknelse från montessorifilosofin finns, som påminner oss vuxna om att blomman och barnet har mycket gemensamt. Jag reflekterar särskilt över den på vårkanten. När vi gläds åt alla små plantor som dyker upp så kan man fundera lite över följande:

När en planta sticker upp ut jorden, ser vi till att vattna och sköta den på bästa sätt. Växten får omsorg, kärlek och mycket uppmärksamhet, men också mycket frihet att växa. Vi drar inte i stjälken för att den ska växa snabbare eller skyddar den mot alla risker med en upponervänd hink.

Montessori menade att vi behöver handskas med barnets utveckling lika naturligt, med samma varsamhet och respekt för dess inneboende växtkraft, som när vi planerar och sköter vår trädgård. Materialet, framtaget av Montessori i kärlek och respekt för barnets djupaste behov, tillhör ”näringen” – som inte får forceras utan absorberas av barnet i dess egen takt. I varje material finns en ”dold skatt” att upptäcka. Läraren förmedlar, men ”klicket”, aha-upplevelsen, är barnets egen. Barn är känsliga för vuxnas förväntningar. Risken finns att de pliktskyldigt använder materialet för föräldrars och lärares skull, om vi lägger värderingar i barnets val. Då rycker vi i växten och rötterna kan inte utvecklas – och utan rötter klarar sig ingen liten blomma.

I skollagen är man mycket tydlig med att förskolan ska erbjuda hög kvalitet och sträva efter att uppfylla målen – inte bedöma barnets förmåga att ”klara av målen”. Det är så lätt att falla i fällan att jämföra barn eller skapa ett prestationsinriktat klimat – till och med i förskolan. Men det är helt emot såväl skollagen som Maria Montessoris kloka förhållningssätt.”

/Lotta Lundgren-Andersson, förskolechef